Bästa tapan i Sevilla

Nu är man tillbaka i selen efter en härlig semester. Hustrun och jag har varit i Andalusien och förlustat oss. Vi har smakat tapas i tapans hemstad Sevilla, druckit sherry i sherryns hemstad Jerez samt sett både konstridning och flamenco. Och flanerat under apelsinträd. Med apelsiner i!

Tapas enligt originalmodellen visade sig vara betydligt mer rustik än den man får i exempelvis Barcelona. Här i Sevilla var det rustikt: lite oxsvanssoppa i en skål, långkokt fläsk eller om det var kanin, räkgryta med kikärter. När vi provat det några dagar började hustrun ropa på något elegantare. Då hittade vi ”Cinco jote” (Fem j:n), en tapasbar specialiserad på ibérico bellota-skinka. Skinkorna hängde runt väggarna och bakom disken stod en man och skar lövtunna små bitar ur en traditionell skinka, det vill säga med grisfoten kvar. Bitarna plockade han med pincett och la på ett fat av skiffer. När fatet kom fram till oss hade fettet på skinkbitarna smält till underbart dallrig genomskinlighet. Här var det inte tal om att hålla skinkan kyld.

Till denna tapas (vi tog en med manchego också) drack vi det som spanjorerna brukar ta till sina tapas: vit, torr sherry. Gud vad vi kände oss initierade.

Hustrun var ändå inte helt nöjd. Så när vi tillfälligt lämnade Sevilla för att se oss om i Cadiz hittade vi ett tjusigt tapasställe med lång bardisk i mahogny på sidorna och marmor ovanpå. Bakom stod en man klädd i oklanderligt vitt och svart. Vi bad om den bästa tapan de hade och fram kom något fantastiskt. Hör på det här:

• Grillat vitt bröd.
• På det ett inte alltför sött äppelmos.
• På det en skiva gåsleverpaté.
• På det ett par små skivor ibérico bellota-skinka.

Hustrun har provat att göra detta hemma, och det blev faktiskt lika gott!

Så reste vi till Jerez, egentligen för att se en uppvisning vid den världsberömda ridskolan. Det var verkligen vackert, hustrun grät. Själv tyckte jag också det var fint, även om jag inte hade några problem att hålla tårarna borta. Alldeles intill ridskolan ligger Sandemans bodega, dit vi rusade i regnet för att få en rundvisning och provsmakning. Det var lyckat, för vi var de enda turisterna. Snacka om lågsäsong. I alla fall fick veta allt om hur man gör sherry och allt om hur skotten George Sandeman startade sin försäljningsverksamhet av det sydspanska vinet från ett café i London i slutet av 1700-talet. Lustigt, tänkte vi, att det nu är modernt igen att ha kontoret på ett fik. Och så tror vi att det är tack vare mobiltelefoner och internet. I själva verket har vi under en kort period av 100 år eller så varit fjättrade vid skrivbordet av telefonsladdar. Innan dess var vi lika fria som i dag!

Vi fick smaka tre olika sorters sherry, en vit och torr, en mörk halvsöt och en mörk verkligen söt. Till det tapas av det slag som jag brukar servera i butiken. Jag gillade den första sherryn, hustrun föll för den andra och den tredje lämnade vi i glasen.

Så nu funderar jag på att ta in en sherry i butiken att servera till våra tapas. Vad tror ni om det?

PS Ett tips: droppa lite sherryvinäger över kokt ris. Överraskande gott! DS