Laddat med lakrits

Ett par gånger om året får hustrun för sig att vi måste gå ner i vikt. Både hon och jag. Metoderna har varierat, men den senaste är den jag gillar bäst. Man kan äta både lakrits, choklad och pasta – bara man gör det l-å-n-g-s-a-m-t.

Det kallas mindful eating, och det passar ju mig som nästan är certifierad minfulness-coach. Det handlar om att sluta kasta i sig maten bara för att den är god, eller för att man är hungrig. Det ska ta tid. Minst 25 minuter för en måltid. Det som är kvar på tallriken då, ska man kasta. Eller bära hem i doggy bag.

Långsamheten är bara en del i konceptet. För att klara att dra ut på måltiden så länge, kan man ägna sig åt att fundera över hur maten smakar, hur det känns i olika delar av kroppen när man äter (handen, käken, magen…) och – så klart – varifrån den kommer.

I veckan kom det in ett par barn i butiken som tydligen hade medfödd känsla för mindful eating. I alla fall hade de skippat Gorbys pirog till mellis och i stället kommit in till mig. Väl där beställde de tryffelsalami för en tia var, sen slog de sig ner för att äta. Långsamt. Fast jag tror inte de ägnade allt för många tankar åt grisen som fått sätta livet till för deras mellanmål.

Grejen är att om man äter l-å-n-g-s-a-m-t, så hinner man helt enkelt inte få i sig så mycket. Och äter man lite behöver man inte bekymra sig över fördelningen av kolhydrater, fett och proteiner. Så nu äter hustrun allt, och gläds särskilt över all lakrits jag har köpt in. Här finns både sött och salt, med och utan choklad.

Resultatet av hustruns bantningsmetod? Ingen aning. Vägning ingår inte i konceptet.