Man anpassar sig

Det finns en fransk film som i svensk (!) översättning heter C’est la vie! Se den om ni kan. Hustrun säger att huvudpersonen, en eventmakare, påminner om mig. I vilket fall har jag antagit hans motto: Vi anpassar oss.

Filmens franska titel är Le sens de la fête vilket typ betyder Meningen med festen. Eller Festens riktning, vilket är käpprakt åt skogen, förstås. Allt som kan gå fel när Max och hans eventbyrå ska ordna ett snoffsigt bröllop, gör det. 

Men över Max vilar inga ledsamheter. Med orden ”On s’adapte” löser han alla problem eller låter sina anställda lösa dem bäst de kan. Det enda han inte klarar är sitt äktenskap – så där slutar likheterna med mig.

Hur jag och Ellen anpassar oss till rådande omständigheter har jag redan berättat en del om. Men vi fortsätter. Bland annat har vi ställt in ett par vinprovningar samt tagit emot avbokningar av större sällskap som klokt nog har skjutit på sina sammankomster – även om jag inte har tagit emot bokningar för fler än åtta sedan i våras. I stället har flera ”tvåor” anmält sig, det vill säga sällskap om två. Jag anpassar mig genom att möblera om.

Och så har jag skickat in ansökan till kommunen om att åter få använda Blomsterbutikens utrymme och därmed glesa ut sällskapen, men inte fått svar.

Vicke fall. Jag är inte ensam om att anpassa mig. Häromdagen satt en kund här i delin och övade på att få tillbaka sitt lukt- och smaksinne efter covid. Han beställde bitar av skinka och ost, sen började han med att i minnet återkalla smak och doft för just dessa bitar. Därefter sniffade han och stoppade han godbiten i munnen och bearbetade det hela med hjälp av minne och munnens mekanik. Han påstod sig att ha fått tillbaka ungefär 30 procent av sin förmåga på detta vis. Och det blir bättre hela tiden.

En hel del kunder uttrycker tacksamhet över att vi finns och håller öppet, eftersom de liksom i våras undviker pendeltåg och taxi och ändå vill gå ut och äta och dricka under säkra omständigheter. Det gör att vi har blivit en riktig kvarterskrog med nästan bara kända kunder, vilket är jättetrevligt. De som inte åker till kontoret har ändå chansen att se kända ansikten i delin och konversationer förs så gott det går tvärs över lokalen. Jag har anpassat mig genom att sänka volymen på musiken.

Men jag erkänner att jag blev lite förvånad när en kund härförleden krävde både specialservice och specialpriser med hänvisning till att han är ”stammis”. Jag menar – vem är inte det?

Ses!