Raclette

Jag älskar att slå ungdomarna på fingrarna på deras egen hemmaplan. Det är därför jag har lagt upp en Facebook-sida för butiken. Och nu har jag fattat hur man ska använda den. Nämligen till att göra raclette.

I veckan kom en kund in med panik i blicken. Jag var hennes sista hopp – hade jag racletteost? Tyvärr inte. Med raclette ligger det nämligen till så här: Om jag tar in den, är det ingen som köper. Om jag inte tar in den… ja, ni förstår själva.

Den här kunden jag resonerade en stund och kom vi fram till följande: Nästa gång hon planerar att bjuda på raclette hemma, säger hon till ett par dagar i förväg. Och så lägger jag ut en vers om det på Fejan. Då kanske fler får samma idé – och vips blir osten såld! I alla fall i teorin. Det fina är att ingen kund måste vara med i Facebook för att det ska fungera, det är bara att gå in på min hemsida och flytta blicken snett ner åt höger. Så ser ni vad som pågår. Mig kan man ju alltid nå via mail, telefon, sms.

En annan kund undrade vart min hund har tagit vägen. Det var länge sen jag pratade om henne i bloggen – har hon dött? Långt därifrån. Saken är den att hon är strängt upptagen, eftersom hon har blivit gudmor till labradorvalpen Smilla, som ägs av hustruns och min goda vän Susanne. Hunden tar allvarligt på uppgiften att vara andlig vägledare. I praktiken går det till så att när de två hundarna träffas, tar min hund den lilla valpen i upptuktelse direkt. Utan särskild anledning. Det morras och knuffas rätt så hårdhänt tills valpen rullar runt i gruset. Då reser sig Smilla, skakar av sig gruset och så är allt frid och fröjd. Med svansarna i vädret går de som delfiner skogsstigen bortåt.

I övrigt är det hunden som är främsta tillskyndare av Sannas bröd. Inte en enda gång har hustrun och fått ha det i fred. Varje gång vi kommer hem ligger en tom och söndertuggad påse på golvet. Tur att jag kan smyga mig till en macka på jobbet ibland.